Noen mennesker lever som de skal leve evig – som om døden ikke angår dem og aldri kommer til deres dørterskel. Jeg har møtt noen av dem, og det forundrer meg hver gang.
Det kjøpes inn og bygges palasser. Alderen fornektes, og sykdom snakkes det ikke om. Det er ganske interessant.
Nå finnes det mennesker som underholder med sin sykdom i selskapslivet. Det er nok litt for mye av det gode, men det er langt derfra til å ikke snakke om at en dag ringer aftenklokkene – og det er slutt.
Ingen lever evig. Ikke en gang amerikanerne. Vi skal alle dø. Det handler om å forsøke å leve et så greit liv som overhodet mulig at når det er slutt kan stå ved slutten å si: «Det var det! Jeg gjorde mitt beste. Jeg håper det holdt.»
Dommen, hvis og når den kommer, tilhører en helt annen. Og ettermælet kan vi ikke gjøre noe med rent bortsett fra å oppføre oss skikkelig i dette livet. Jeg siterer Odd–Einar Dørum som sier: «Du skal oppføre deg skikkelig».
De sista ljuva åren
Så låt de sista ljuva åren
bli de bästa i vårt liv
Den lycka som vi känner
låt den stanna livet ut
Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv.
Din kind är märkt av tiden
ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver
så märkt av tidens gång
Men trots att vi förändrats
finns ändå något kvar
som tiden aldrig rår på
Det är känslorna vi har.
Jan Christer Eriksson
Jørn-Kr. Jørgensen